När Black Tusk släpper nytt är det med båda benen stadigt planterade i sludge-gyttjan och med ett sound som är till förvirring likt ett annat band från Savannah i Georgia i USA. Hade det stått en kvinna bakom mikrofonen i Black Tusk så hade nog jag i ett blindtest förväxlat dem med Kylesa.
Skivan inleds med ”Brewing the storm”, ett mycket lovande intro bestående av 1:56 minuters muller. Låten bådar gott men släpper aldrig riktigt loss, men det är också precis vad jag förväntar mig av första låten på en skiva. Förväntningar ska byggas och stämningen ska sättas. Stormen är på väg.
Spår nummer två, ”Bring me the darkness”, kommer säkert övertyga många mer traditionella hårdrockare, men i mina öron är låten lite för stressig och hetsig. Jag saknar tyngden, lugnet och allvaret, element som tack och lov finns i överflöd på skivans övriga spår.
Låt nummer fyra ”Mass devotion” inleds med en långsam, nästan drömmande serie gitarrackord som kanske stryks fram med fiolstråke (?) och som påminner om samarbetet mellan Sunn 0))) och Pelican i introt ”The Creeper”. Det hade gärna fått hålla på ännu lite längre. På en allmänt stark platta är det nämligen de experimentella utflykterna som tilltalar mig allra mest. Kyuss-doftande ”Resistor” är ett annat sånt exempel. Det första riffet spelas blygsamt på en akustisk gitarr som efter tjugo sekunder ersätts av elgitarr och innan låten är slut hinner bandet dessutom peta in ett trumsolo och ytterligare en kortare akustisk utflykt. Sånt får i alla fall mig att rysa lite av välbehag.
Omslaget pryds, vilket verkar vara ett måste i den här genren, av en naken ung kvinna omgiven av ormar och (lite överraskande) labradorhundar. Baroness har tidigare haft laxar på sina omslag men temat sällskapshundar känns också nyskapande för hårdrocken, där annars kamphundarna har dominerat fram tills nu. Mannen bakom omslagskonsten är självklart John Dyer Baizley.
Jag gillar förresten också skivan sista ord ”I think I’m ready!” Betydelselösa ord kanske, men det får mig att minnas andra bevingade utrop som exempelvis ”Yo fuckhead I’m done!” från ”On the desert” med Hermano eller älsklingsfrasen ”The power of the riff compels me!” från Downs ”The Seed”. Det är den slags småknep som får mig att le.
Sammanfattningsvis så illustrerar ”Set the dial” att fundamentalistisk sludge metal fortfarande låter ganska intressant ännu hösten 2011, och med tanke på att The Melvins spelar för fulla hus ännu trettio år efter att bandet bildades så har Black Tusk säkert en lång och härligt stinkande karriär framför sig.
Samma skiva har förresten fått ett ganska snål betyg från Slavestate Magazine: Läs mer här.
KEAL for The Black Dandelions.
[…] gift from my good friend Stefan. Artwork by artistic genius John Dyer Baizley from my favourite band Baroness. Model: A little bird who believes in a thing called […]